Loppisutvecklingen från förr till nu.

Mycket har hänt sen jag började att gå på loppis för en herrans massa år sedan, hur länge sen tänker jag inte avslöja då en dam aldrig avslöjar sin ålder.

På den tiden var många loppisar en engångsföreteelse och dom dök upp i källare, på bakgårdar och i garage och försvann lika snabbt.





Många organisationer hade bara loppis vid speciella högtider som jul och andra speciella tillfällen.
Det här var långt innan vintage var ett begrepp och till och med innan det fanns några secondhandbutiker att tala om.
Då var det ett äventyr att gå på loppis.
Man kunde göra riktiga fynd.
Minns ett par salt och pepparströare i silver från nittonhundratalets början för det facila priset av fem kronor.
Art deco var helt ute och man kunde köpa en naken dam i brons med ett lysande glasklot i händerna för några tior av leende damer som tyckte att man hade förfärligt dålig smak som köpte kitschi stället för fina gamla missfärgade och kantstötta Gustavsbergstallrikar.

Åren gick, secondhandbutiker dök upp i dom större städerna och dom större organisationerna öppnade loppisar på en mer permanent basis men fortfarande var loppisarna loppisar.
Lokala småloppisar som var öppna en eller ett par gånger i veckan började att dyka upp mer frekvent än förr så loppis utvecklades och i bland till det bättre men också till det sämre.
Först ut med att desperat försöka se ut som en "riktig" affär var Myrorna som byggde om klädavdelningen så att den skulle se ut som H&M, Dressman eller någon annan av dom stora klädkedjornas butiker och sorgligt nog så följde priserna med i utvecklingen.

I dag har utvecklingen till "riktig" affär spritt sig till fler av dom stora organisationerna med Stadsmissionen som en typisk representant för den utvecklingen.

Men det finns trotts allt ljusglimtar i loppisutbudet.
Loppisar där fortfarande lågavlönade har chans att göra fynd och där allt inte känns så tillrättalagt.

Jo, jag saknar den gamla tiden när ett loppisbesök var ett äventyr.

Det är lite svårt att få den äventyrliga känslan av att man kan hitta vad som helst när ena halvan av loppisen ser ut som en något nergången H&M butik och den andra halvan ser ut som en Duka-butik på fallrepet.


Allt det sammanlagt gör att i alla fall jag söker mig ut från dom stora loppisarna i städerna till loppisladorna på landet där man fortfarande kan göra fantastiska fynd och där man redan innan man kommit in i loppisladan kan få den eftersökta äventyrskänslan av att här kan man hitta vad som helst och lite till bara man är beredd att få lite smuts på händerna, men lite gammal smuts på händerna är ett lågt pris att betala för en dag på loppistur med nya spännande fynd gömda i gamla dragiga lador.

Kramar Lady C (& kanske lite Lady M )